Presentation
Hej, jag vill först presentera mig själv.
jag är en tjej på 14 år som håller på att drabbas av en ätstörning.
Livet är jobbigt. Varje tugga man tar och allt man sätter i munnen känner man sig skyldig för. Det ska inte vara där, det är inte jag som ska ta dom här tuggorna, jag har inte rätt att njuta av maten.
Alla tuggor känns fel, fel, fel. När man väl tuggar och sen sväljer och känner hungern gå bort känns det ännu mer fel, fel, fel.
Hungern är det enda beviset, det enda skälet. Hungern är en ond makt eller till och med djävulen som bara vill skada än men samtidigt är det beviset på att allt går åt "rätt" hål.
Eller egentligen åt fel håll men när man väl har kommit in i det så går det åt fel håll som känns rätt.
Det dåliga målet är det jag vill uppnå, jag vet att man inte är gladare över att vara smal, jag vet att kurviga kvinnor är det vackraste som finns och jag vet att jag borde egentligen inte göra såhär mot mig själv.
Men det är svårt. Tänk er, alla ens vänner väger mindre än sig själv, ens syster väger mindre och hon är äldre än sig själv och man väger nästan lika mycket som ens brorsa gjorde när han var 16. Och man själv är 14. Jag känner mig onaturligt tjock och stor, överviktig och ful och inte minst äcklig.
Just nu väger jag 61.5 och det är inte så mycket men jag har något i mitt huvud som faktiskt säger att "jo det är det". Jag jämför med alla i min klass, killarna, dom väger 5 kilo mindre ungefär och alla tjejer väger mindre. Killarna lyfter och leker med dom utom jag. För jag är för tung. Jag är ungefär 173 cm lång och ätstörningen blommar för varje dag, men denna dagen han varit värst.
Idag var det ingen frukost, 8 gurkbitar och 4 vegetariska köttbullar till lunch, ingen mellis och en skaldjursbakelse till middag. Denna dagen åt jag "onaturligt" mycket för vad jag har börjat vara van vid är mycket mindre. Jag var van vid 1 mål om dagen under den senaste veckan men jag kunde inte klara mig utan mat idag.
De 10 senaste dagarna har jag slitit som ett djur för att gå ner men har bara gått ner 1.5 kilo. Jag började "bantningen" när jag vägde 63. Min fobi var att väga 64, jag kunde bara inte äta. Jag kunde inte. Så nu är det 1 mål om dagen och jag har gått ner.
min målvikt är 48 kilo, jag vet inte om jag klarar det, jag vet inte hur folk kommer reagera men det jag vet är att detta är något jag INTE ger upp på!
Det är med rädsla jag tänker börja blogga och berätta om hur min ätstörning förvärras.
Jag vill visa för alla andra som kanske också börjar utveckla en ätstörning att detta är INGET som man ska leka med!
Livet är jobbigt. Varje tugga man tar och allt man sätter i munnen känner man sig skyldig för. Det ska inte vara där, det är inte jag som ska ta dom här tuggorna, jag har inte rätt att njuta av maten.
Alla tuggor känns fel, fel, fel. När man väl tuggar och sen sväljer och känner hungern gå bort känns det ännu mer fel, fel, fel.
Hungern är det enda beviset, det enda skälet. Hungern är en ond makt eller till och med djävulen som bara vill skada än men samtidigt är det beviset på att allt går åt "rätt" hål.
Eller egentligen åt fel håll men när man väl har kommit in i det så går det åt fel håll som känns rätt.
Det dåliga målet är det jag vill uppnå, jag vet att man inte är gladare över att vara smal, jag vet att kurviga kvinnor är det vackraste som finns och jag vet att jag borde egentligen inte göra såhär mot mig själv.
Men det är svårt. Tänk er, alla ens vänner väger mindre än sig själv, ens syster väger mindre och hon är äldre än sig själv och man väger nästan lika mycket som ens brorsa gjorde när han var 16. Och man själv är 14. Jag känner mig onaturligt tjock och stor, överviktig och ful och inte minst äcklig.
Just nu väger jag 61.5 och det är inte så mycket men jag har något i mitt huvud som faktiskt säger att "jo det är det". Jag jämför med alla i min klass, killarna, dom väger 5 kilo mindre ungefär och alla tjejer väger mindre. Killarna lyfter och leker med dom utom jag. För jag är för tung. Jag är ungefär 173 cm lång och ätstörningen blommar för varje dag, men denna dagen han varit värst.
Idag var det ingen frukost, 8 gurkbitar och 4 vegetariska köttbullar till lunch, ingen mellis och en skaldjursbakelse till middag. Denna dagen åt jag "onaturligt" mycket för vad jag har börjat vara van vid är mycket mindre. Jag var van vid 1 mål om dagen under den senaste veckan men jag kunde inte klara mig utan mat idag.
De 10 senaste dagarna har jag slitit som ett djur för att gå ner men har bara gått ner 1.5 kilo. Jag började "bantningen" när jag vägde 63. Min fobi var att väga 64, jag kunde bara inte äta. Jag kunde inte. Så nu är det 1 mål om dagen och jag har gått ner.
min målvikt är 48 kilo, jag vet inte om jag klarar det, jag vet inte hur folk kommer reagera men det jag vet är att detta är något jag INTE ger upp på!
Det är med rädsla jag tänker börja blogga och berätta om hur min ätstörning förvärras.
Jag vill visa för alla andra som kanske också börjar utveckla en ätstörning att detta är INGET som man ska leka med!
